Sadsmiles (b)loggbok

Det kom lite snö igår kväll. Inte mycket, bara så det täckte marken med ett tunt lager. Idag är allt nästan borta i och för sig.

Hur kommer det sig att vi svenskar, i alla fall här i södra delarna, alltid blir så överraskande när den första snön kommer. Vi tycks aldrig vara beredda på det. Jag menar, det är ju helt naturligt att det kommer snö så här i slutet av november. Jag skulle kunna tänka mig att man skulle bli överraskad om det kom snö till midsommar eller så, det vore ju oväntat. Men så här i vintertid så är det väl mer överraskande om det inte kom lite snö än om det skulle komma.

Det verkar som om folk glömmer från år till år att det faktiskt snöar här i Sverige under vinterhalvåret.

Läser på Aftonbladets webbsida om en tjej som skär in mönster i huden, så kallad ”scarification”, hon är tydligen också med i något program på TV nu i kväll.

Dessutom så har hon opererat in en massa teflonkulor vid bröstbenet för att få någon konstigt mönster på kroppen.

Min fråga är nu – Varför?

Jag tycker att piercing och tatueringar är otroligt onödigt, fult och jäkligt dumt. Varför utsätta och, i mina ögon, förstöra och förfula sin kropp på detta sätt?

Men, men, smaken är olika. Jag fattar det bara inte helt enkelt. Skulle aldrig göra något sånt med min kropp, inte ens tatuera mig. Tanken är totalt främmande för mig. Visserligen så har jag en del ärr efter olyckor men de har ju sin tjusning så de får vara kvar.

Jag såg i dag ett reportage på TV4 om den amerikanska konstnären Joseph Scheer. Själva reportaget i sig var väl inget som jag lade ner något större intresse av. Men det avslutades med att han skrev en sak i ett block och sedan signerade det. Det han skrev fångade mitt intresse och jag har tänkt på det flera gånger under dagen. Det han skrev var ”You see what you see” – ”Du ser det du ser”.

Visst låter det logiskt eller hur? Man ser det man ser, så är det ju, det är helt självklart. Eller? Ser man verkligen det man ser? Detta har jag funderat på idag. Är vi verkligen säkra på att det vi ser är det vi ser? Ta och titta er runt omkring där ni sitter just nu och tänk på var ni ser. Är ni säkra på att det är just det ni tror er se som ni verkligen ser? Ser verkligheten ut så som den gör eller tolkar våra ögon och framför allt vår hjärna det vi ser och istället för att vi ser det vi borde se så får vi signaler från hjärnan som visar något helt annat, nämligen det som hjärnan vill att vi skall se.

Kanske är det så att vi är programmerade att se och tolka saker på ett visst sätt sedan barndomen. Ett exempel, redan som liten så får man ju veta att en banan är gul. Under en uppväxt så får man gång efter gång höra att bananer är gula och som vuxen så är detta självklart. Självklart just på grund utav att vi har fått höra detta under hela vår uppväxt. Men tänk nu om ett barn i stället under hela sin uppväxt får höra att bananer är blåa. Detta barn får vid upprepade tillfällen under hela sin uppväxt höra att bananer har en blå kulör. När detta barn sen är vuxet så ser ju hon inte gula bananer utan blåa bananer, eller hur? Enda anledningen till att vi andra ser gula bananer är att vi har blivit programmerade att se gula bananer.

Ett annat exempel, titta på er själva i en spegel. Är ni säkra på att ni ser ut så som ni ser er själva? Kanske, eller snarare troligen, så ljuger spegeln, ögonen och framför allt hjärnan. Jag är övertygad om att ni inte ser ut så som ni tror att ni ser ut, utan helt annorlunda. Om ni ber en annan person titta på er för att se hur ni ser ut så kommer denna person att se en helt annan person än den ni ser när ni titta er själva i spegeln. Visst, i stora drag så kanske det stämmer överrens, men de små detaljerna är olika i er syn och vännen syn av dig.

Tar man två personer och låter dessa se ett konstverk eller en bild så tolkar dom säkert det helt olika, detta för att deras ögon ser på objektet på olika sätt och hjärnan tolkar det på olika sätt.

Hjärnan ljuger och jag tror att den ljuger rätt så rejält. Det man ser det ser man inte utan man ser något helt annat. Hjärnan är som ett eller flera filter i ett grafikprogram som till exempel Photoshop, den förvränger och manipulera bilden som era ögon ser allt efter hur er hjärna är programmerad.

Så i fortsättningen så var inte så säkra på att ni ser det ni ser, för ni ser säkert något annat än vad ni borde se. Ni ser det som er hjärna vill att ni skall se. Eller rättare sagt så ser ni det som er hjärna är programmerad att visa er.

På torsdag så sänds en dokumentärfilm om Ingmar Ingo Johannson på TV. Jag är ju för ung för att minnas den magiska midsommarnatten 1959. Men har man sett den underbara filmen Mitt Liv Som Hund så har man ju trots allt varit med om den magi som då var.

Men jag har ändå ett minne av Ingo. Det var 1983, tror jag, en dag i maj. Jag och många andra tusen, inklusive Ingo, sprang Göteborgsvarvet. När jag kom fram till Älvsborgsbron och påbörjade min klättring upp för den så kom jag ifatt Ingo och jag sprang jämte honom en bit upp för bron. Han var väl långt ifrån vältränad då och sprang med en tung andning och med redan då trötta ben. Men vad jag minns mest var den reaktion från publiken som han, jag och alla andra som sprang där jämte honom mötte. Detta var alltså över 20 år efter hans storhetstid men man insåg snabbt hans storhet som idrottsman och hur älskad han var trots att det som sagt hade gått så många år efter hans aktiva karriär. Han fick jubel, applåder och en massa uppmuntrande ord när han var på väg upp för bron.

Jag sprang ifrån honom halvvägs upp för bron och jag vet inte hur det gick för honom sen. Men jag förmodar att han under hela varvet runt Göteborg fick en massa uppmuntrande ord. Man insåg verkligen då att han var en älskad idrottsman även om han inte var aktiv länge, inte mer än som en motionär.

Det är tragiskt att se han nu eftersom han är svårt sjuk i alzheimer. Han lär aldrig bli frisk, han lär aldrig kunna springa något mer Göteborgsvarv och han kommer troligen aldrig att ta åt sig av alla lovord han alltid kommer att få så länge han lever och långt efter det.

Igår så invigdes Turning Torso nere i Malmö, detta höga och framför allt annorlunda bostadshus nere i Västra Hamnen. Bygget har blivit kritiserat på flera punkter, dels för att det var för dyrt att bygga och dels för de enorma hyrorna. Kostanden för huset blev 1,6 miljarder och den högsta hyran ligger på ca 26.000 kronor.

Visst, det är stora summor, det kan jag hålla med om. Men ändå tycker jag att bygget var berättigat. Jag gillar när det någon vågar satsa på att göra något annorlunda, något som inte faller i ramen för den svenska modellen. Varför måste alla nybyggen i Sverige vara så ”lagom” stora och ”lagom” dyra. Här har vi ett hus som är stort, exklusivt och otroligt vackert.

Jag har tyvärr inte haft möjligheten att besöka insidan av Turning Torso, men jag har varit utanför huset och det är en mäktig upplevelse att se det. Jag minns första gången jag såg huset i verkligheten. Det var den 21 juni i år och jag och min flickvän hade precis kommit ner till Malmö med tåg. Vi hade gått ut från järnvägsstationen och var på väg till vårt hotell på Adelgatan. Vi hade gått över Mälarbron och stod och väntade på att få korsa Norra Vallgatan vid ett trafikljus då jag vänder mig om och får se byggnaden resa sig över alla hustak. Redan då insåg jag att huset var betydligt häftigare och fräckare än vad jag någonsin kunde förstå efter att ha sett bilder i tidningar och på TV.

Senare samma kväll gick vi ut till Västra Hamnen och såg huset på nära håll, vi stod nästan precis nedanför det och det är en enorm byggnad. Jag har aldrig någonsin blivit så imponerad av en sak som en människa har skapat som jag blev den kvällen. Det är ett sånt otroligt hus så det är svårt att beskriva det. Har ni inte sett huset ”live” så passa på om ni har vägarna förbi Malmö.

Skulle jag då vilja bo i det? Självklart vill jag det. Jag skulle verkligen inte ha något emot att få ha en lägenhet längst upp i huset, gärna med utsikt över Öresund. Tänk att vi sitta där vid fönstret en klar natt och se alla lampor från Malmö och Köpenhamn lysa upp natthimlen. Eller att sitta där en solig och fin sommardag och se ett glittrande Öresund fyllt med båtar av alla dess slag och med Öresundsbron i bakgrunden. Jag förmodar att det skulle vara svårt att slita sig från fönstret.