Supporterkultur
Jag har tagit en paus i mitt Beck-läsande och har i stället tagit mig, med nöd och näppe, igenom boken Stå Upp För Elfsborg av Per Samuelson.
Per Samuelson är en socialantropolog som tidigare har studerat politiska rörelser i Venezuela och fågelskådare i Sverige. Att han nu då studerar Elfsborgs supporterkultur känns som ett naturligt steg eftersom just Guliganerna (som klubbens supportrar kallas) borde vara ett mellanting mellan sydamerikanska politiska organisationer och fågelskådare hemma i Sverige.
Jag skrev inledningsvis att det var med nöd och näppe som jag tog mig igenom boken. För boken är dålig, riktigt dålig. Den tillför inget direkt nytt utan känns mer som sammanfattning av allt som har sagts om dessa supportrar under de senaste åren. Jag håller själv på Elfsborg men tillhör inte supportergänget men trots det så vet jag en del om dom eftersom de då och då finns med i media. Och det är just som har tagits upp i media under åren som finns i denna bok. Jag menar inte att Per har knyckt materialet, utan mer att han upprepar allt ännu en gång på sitt egna lilla vis.
Det enda i boken som var nytt för mig var att Elfsborg skulle ha en så kallad Firma, alltså en mer våldsam fraktion inom supportergrupperingen. Ett gäng som hellre vill slåss än utropa hejaramsor på läktaren. Detta har jag aldrig någonsin hört ett enda ord om tidigare, inte ens en liten stavelse om det i något sammanhang. Att den som intervjuvas angående detta i boken är den enda som inte finns med på bild eller framträder med namn gör att det känns som om denna så kallade firma bara finns i Per Samuelsons fantasi.
En kul sak slår mig när jag läser om boken, eller rättare sagt på bokens baksida. Där står det bland annat följande: ”Genom att delta aktivt i supportergruppens med- och motgångar, på borta- och hemma plan blev han accepterad i guliganernas innersta krets”.
Men hallå, accepterad i den innersta kretsen. Det låter ju som om det var en hemlig organisation han hade smugit sig in i. Det rör ju sig om ett gäng killar och tjejer, de främsta i gymnasieåldern, inte någon hemlig order eller så. När man läser detta känns det som om Per Samuelsonsjälv tror att han har gjort något stort och något avslöjande. Så är det verkligen inte. Det han har åstadkommit är en trålig och ointressant bok om ett litet gäng supportrar.
