Sadsmiles (b)loggbok

Jag gillar verkligen det som Fritidsresor nu kör igång med, nämligen charterresor med tåg. Nu skall man alltså ta tåget ner i Europa i stället för flyget när man skall på en chartersemester. Än så länge så har de dock bara en resa, till Gardasjön, men fler skall komma.

Jag är inte så där över förtjust i att flyga, tycker på något sätt att det är för stressigt. Har i och för sig bara flugit mellan Göteborg och Stockholm (och tvärtom) och då hinner man ju knappt sätta sig ner på planet förrän man är framme. Föredrar dock att åka tåg till Stockholm, det tar i och för sig lite längre tid men är mer avkopplande och så ser man mer av landet.

Det är ju det som är fördelen med tågcharter söderut, man får verkligen se Europa. Visserligen så kan man åka buss men tro mig, det är inte så vidare kul. Jag har åkt på en busstripp ner till Spanien och det var rätt segt. Men tåg låter intressant, jag gillar verkligen tåg och det vore en höjdare att åka på en semester söderöver. Att boka en hel resa med tåg, hotell och måltider och sedan bara koppla av. Är lite sugen på Rom så kommer det en tågcharter dit så är jag smått intresserad.

Nackdelen med den resa som Fritidsresor nu har, den ner till Gardasjön, är att man åker båt en bit, från Sverige ner till kontinenten. Jag gillar inte att åka båt, så där spricker det hela kan man säga. Men fixar de en resa som går via Danmark och Tyskland och sedan söderöver så vore det en höjdare.

Man kan ju tågluffa kanske ni säger. Jo visst, det kan man ju, men det är ju inte samma sak som att åka på en charterresa. Jag har i och för sig aldrig tågluffat, men det var bra nära en gång. Jag och en kompis hade beslutat oss för att åka söderut en sommar. Vi skulle till Paris, Barcelona och Hamburg eller Berlin. Vi hade planerat en massa, så pass i detalj att vi visste exakt vilka tågresor vi skulle ta och så vidare. Men så visade det sig att han (som jobbade då) bara fick två veckors ledigt den sommaren. Vi insåg då att två veckor var lite för kort tid för att ta sig runt i Europa så vi lade ner alla resplaner.

Tror dock att vi åkte ner till Göteborg en dag, med tåg.

Ser att Al Gore har besökt våran huvudstad.

Har inte de nog med problem där uppe?

Från och med måndag så skall jag jobba med ett projekt som går ut på att utveckla en applikation. Det roliga i det hela är att vi är fyra stycken i projektgruppen, en sitter i Stockholm, en i Linköping, en i Sundsvall och så jag i Borås. Rätt så utspritt med andra ord. Allt jobb skall ske via Internet, inklusive en massa konferenser och annan kommunikation.

Känns skoj att kunna använda nätet till detta, har aldrig gjort det på detta sätt innan. På sätt och vis så känns det dock trist att alla sitter i Sverige och jobbar, vore kul att ha någon i Asien, något i Australien och någon i Amerika i gruppen så att den verkligen blev utsprid. Fast det är i och för sig skönt att vi alla sitter i samma tidszon.

Troligen så kommer jag mest syssla med planering och dokumentation, det som jag känner att jag behärskar bäst. Har börjat kolla lite på det för att se vad det är som behövs skrivas och jag har insett att det är en nedranns massa dokument. Som det ser ut nu så är vi två som jobbar med detta och två som jobbar med kodningen, så jag är i alla fall inte ensam med att skriva allt som skall skrivas.

Kul skall det i alla fall bli, är smått ivrig med att komma igång.

I senaste numret av Sportguiden (Nummer 1 2007) så finns det en artikel om några svenska idrottskillar som verkligen hade en hel del emot sig men som ändå lyckades.

Det är Stefan Holm, som egentligen är på tok för kort för att hoppa högt men som ändå tog sig in i världseliten. Eller Magnus Bäckstedt som är för lång och tung för att bli cyklist men som trots detta har lyckats bra i sin gren.

Eller tennisspelaren Thomas Johansson som är allergisk mot gräs, trots det så spelar han då och då grästurneringar på hög nivå. Men min favorit bland de fyra som togs upp i artikeln är trots allt Lars Frölander, simmaren som har klorallergi. Klor och simbassänger är väl något som är starkt förknippat med varandra, men herr Frölander har ju klarat av det handikappet ändå.

Att läsa en sådan här artikel är verkligen uppmuntrande och det får en att tänka efter lite. Här är fyra killar som har en hel del emot sig men som trots allt har lyckats rätt bra ändå. Då borde ju en annan lyckas med något också. Kanske inte ta sig in i världseliten i någon idrott, det har jag verken ambitionen till eller åldern för, men något borde man ju klara av att göra. Exempelvis att börja motionera på allvar igen, trots skoskav och diverse andra krämpor.