Sadsmiles (b)loggbok

Jag skrev dagen före julafton om att Eniro hade en beta uppe på deras nya webbplats.

Idag så kan man i Eniros blogg läsa att webbplatsen på riktigt, även om den känns lite som en betaversion ännu, det är lite krångel med en del funktioner bland annat.

Men jag gillar sedan, jag har faktiskt använt betaversionen istället för den gamla vanliga Eniro-sidan sedan i julas. Framför allt så gillar jag karttjänsten och tjänsten med flygfoton, här är Eniro numera helt överlägsna Hitta. Jag gillar verkligen att titta på flygfoton över städer och på Eniro är det numera lättare än vanligt att kolla.

Sen så kanske inte webbsökningen på sidan är den bästa och när det gäller att leta efter telefonnummer till privatpersoner eller företag så tror jag nog att jag kommer använda Hitta av gammal vana, även om Eniros nya sida inte är direkt dålig när det gäller att leta efter telefonnummer och adresser, tvärtom. Vem vet, det går kanske få mig att använda denna tjänst hos Eniro i stället för Hittas, vanor är ju till för att brytas.

Men i det stora hela så gillar jag som sagt den nya Eniro-sidan väldigt mycket. Bra design, massor av funktioner och dessutom så har man använt sig av modern teknik för att få funktionerna att fungera.

Eller rättare sagt så skall de väl förhoppningsvis fungera så småningom, för det är en del krångel med sidan ännu. Eniro kanske skulle ha väntat lite med lanseringen till dess att allt var 100 % klart. Men förhoppningsvis kommer det att bli bättre inom kort.

Andra bloggar om: Eniro, Hitta

De som jag lämnade över stafettpinnen till i Blogstafetten, underbart.vardagsliv, lämnade i sin tur över till Aggeman (som jag minsann tror att jag fick pinnen av i höstas). Ämnet han fick var: att i text eller/och bild återfinna ett borttappat minne samt beskriva en barndomsplats som verkade mycket större då.

Jag tänker faktiskt också haka på detta ämne, eller rättare sagt en del av det. Det jag tänker skriva om är den sista delen av ämnet, att beskriva en barndomsplats som verkade mycket större då. För detta är nämligen en grej som jag har tänk på mycket, det fanns nämligen en plats i min barndom som jag då ansåg var gigantiskt stor men som vid återbesök i vuxen ålder ha visat sig vara något pyttelitet.

Så här är det, från dess att jag var 5 år tills jag var 13 så bodde familjen i ett stort bostadsområde här i stan, ett område som bör klassas till det så kallade miljonprogrammet. Vi bodde i ett litet hyreshus på trevåningar, tre uppgångar och två lägenheter på varje våningsplan. Trots att det är nästan 30 år sedan vi flyttade där ifrån så minns jag ännu hur det såg ut inne i lägenheten, i trapphuset och i gemensamma utrymmen. Minnen ifrån barndomen sitter tydligen fast inom en väldigt länge.

I alla fall, på husets ena gavel så fanns det en liten backe där vi som små åkte skidor och pulka. De flesta åkte i den backen som gick utmed huset men vi som var lite modiga, åtminstone ibland, började åka från en slänt på en kulle som låg intill backen. Man kan säga att den lilla backen låg mellan huset och kullen. Började man åka ifrån kullen så fick man en ungefär dubbelt så lång backe och dessutom en liten sväng mitt i backen.

På den här tiden, då man gick på låg- och mellanstadiet, så minns jag att man tyckte att den här backen dels var väldigt lång och dels brant. Det var en utmaning att ta sig ner för backen på skidor och nog sjutton kände man sig som en riktig utförsåkare när man for ner för backen.

För några år sedan besökte jag området igen, för första gången sedan dess att jag flyttade där ifrån. Jag passerade som hastigast förbi backen och tänkte väl inte så mycket på den då, inte mer än att den var väldigt liten. Men nu i somras (2006) så var jag där igen vid ett par tillfällen under några cykelturer. Jag stannade till och tittade väldigt länge på denna enligt min barndoms ögon enorma långa och branta backe. Nu i vuxen ålder så insåg jag att man som liten har en tendens till att förstora upp saker och ting. Backen är inte lång, nedre delen, den ut med huset, är på sin höjd 10 meter lång och tar man hela vägen uppifrån kullen så är det dryga 10 meter ytterligare. Brant är den inte heller, nedre delen har nog en fallhöjd på max två meter, troligtvis lite mindre än så, den övre delen ut med kullen är lite brantare men inte mycket.

Det var inte så mycket att komma med alltså, inte som vuxen alltså. När jag stod där i somras och tittade så insåg jag att det inte kunde ta många sekunder att ta sig ner för de båda backarna men ändå så tyckte jag som liten att det var något enormt stort och spännande att åka utför denna backe.

Bardomens ögon har helt klart en tendens till att se saker i ett annat perspektiv, även små saker blir tydligen gigantiska och några sekunders skidfärd kändes dessutom säkert som flera minuters äventyr i hög hastighet utmed denna gigantiska pist.

Jag önskar att jag hade kameran med mig för att ta kort på backen. Jag kan kanske ha något kort liggandes i ett album som visar hur jag beger mig utför på skidor. Får rota lite i dom och kanske skanna in något sen i framtiden. Jag kollade på Eniro och Hitta efter flygbilder men man såg inte mycket av denna backa där eftersom korten var tagna under en period då träden som stod intill backen dolde hela backen.

Men tro mig, det var en enorm backe att åka skidor i, den var jättelång och den var hur brant som helst. Åtminstone tyckte jag det när jag bodde där i huset. En sak är i alla fall klar, vi barn hade jäkla kul i denna backe under vintertiden och vi hade hur kul som helst på området året om. Man var inte inne mycket och lekte utan vi var ute nästan hela tiden. Var det inte skidor eller pulka i denna backe så fanns det massor av andra saker som vi hittade på. Därför så var det skoj att sakta cykla igenom detta område i somras, det var hur mycket minnen som helst som kom tillbaka. Jag skulle inte vilja bo där idag, området är rätt förfallet, men då under 70-talet när jag bodde där så var det ett underbart område och ett perfekt område att växa upp i. Vi hade helt enkelt hur kul som helst där.

Andra bloggar om: Barndomsminne, Skidbackar, Barndomskvarter, Blogstafetten

I en granskning av salladsbaren Wild’n'Fresh och hur de anställdas vilkor är gentemot kollektivavtalet så visade det sig att salladsbarens ägare Sofia Appelgren i det stora hela ger bättre villkor än vad kollektivavtalet förespråkar.

Då blir det ju automatiskt än mer obegripligt vad det är HRF är ute efter i sin blockad mot restaurangen. Jag var redan tidigt starkt ifrågasättande mot blockade eftersom jag inte kunde se att det fanns något syfte med den. Verken Sofia eller de anställda var intresserade av att teckna ett kollektivavtal och i och med detta så förstår jag inte vad det är HRF bråkar om. Skulle det vara så att de anställda ville ha ett kollektivavtal men ägaren inte ville teckna detta så kunde jag till viss del förstå att facket skulle agera även om en blockad vore obegripligt.

Jag kan inte förstå varför HRF och andra fackföreningsrörelser anser att de skall kunna ha makten att tvinga svenskar till något som de inte är intresserade av. Inser inte facken att vi lever i en demokrati och att ett av de viktigaste grundargumenten i en demokrati är valfrihet. Som svensk medborgare så skall man ha möjligheten att själv kunna välja vad man vill eller inte vill (inom vissa gränser naturligtvis). Vill man inte vara med i facket och vill man inte ha en anställning som ligger under ett kollektivavtal så skall det väl vara helt okey. Jag tror att de enda här i landet som inte inser att vi har en demokrati är just fackföreningsrörelserna, de anser snarare att det är dom som skall styra och bestämma över Sverige.

Samma sak gäller för övrigt för oss studenter, vi tvingas ju vara med i studentkåren trots att jag är övertygad om att majoriteten av studenterna inte vill det. Jag personligen är inskriven på två högskolor och måste därför, mot min vilja, betala medlemskap i två studentkårer. Detta trots att jag inte har och aldrig har haft det minsta intresset av att vara medlem i en studentkår.

SÅ HRF och andra fackföreningar dessutom, visa lite god vilja mot småföretagarna nu. Sluta trakassera de som försöker starta en verksamhet och anställa folk trots att de inte anställer på ett sätt som ni anser vara acceptabelt. Fackföreningarna bromsar verkligen upp för småföretagare som verkligen vill göra ett försök till att starta upp en verksamhet och försöka anställa personer. Varför anser facken att detta är fel.

Skippa kollektivavtalen för nystartade småföretag. Ge dom en chans att etablera sig och få igång en verksamhet. När de väl har en fungerande rörelse som går med vinst och när de har börjat anställa, då först kan diskussionen tas upp. Men inte ens då skall någon tvingas till ett kollektivavtal. Finns det inget intresse hos anställda eller hos ägaren så ingen behöva teckna ett avtal. Valfrihet kära fackföreningar, valfrihet är ett begrepp som måste få gälla och det är ett begrepp som ni måste ta till er. Gör ni inte det så kommer vi aldrig få igång en fungerande verksamhet hos småföretagarna.