Sanna skrev häromdagen i sin blogg om hur det är att vara stammis i affärer, på caféer och så vidare. Jag kommenterade det hela i hennes blogg men tänkte också att jag skulle skriva en text om det. För det är en intressant sak det där med att vara stammis, värt att ta upp.
Jag var en gång i tiden stamgäst på ett café här i Borås, ”Nittio-10” hette det (varför vet jag inte). Jag och mina vänner träffades alltid där sent på söndagseftermiddagen och så satt vi och pratade hela kvällen. Jag åt alltid en smörgås med köttbullar och rödbetssallad och drack alltid en kopp kaffe. Det tog inte lång tid innan personalen lärde sig detta så när jag kom in så frågade de bara om jag skulle ha det vanliga och så plockade de fram det jag ville ha. Fast jag var där oftare än på söndagarna. Det hände flera gånger att jag slank in där för en fika när jag var ner i city, jag var där också vid ett par tillfällen och åt lunch med min mamma. Varför stället var mitt stamställe vet jag inte, det bara blev så. Utbudet var okej, men inte mer än så, och det var egentligen inte ett speciellt mysigt ställe. Det roligaste med det var nog att caféet låg på andra våningen och hade ett stort fönster där man kunde sitt och titta ut på delar av Stora Brogatan och Stora Torget. Kanske blev det vårt stamfik bara för att det nog var ett av få caféer som hade öppet på söndagskvällarna då och sen andra dagar så gick jag dit av gammal vana bara.
Det tog som sagt inte lång tid innan personalen lärde sig vad jag åt när jag kom dit och det tog inte heller så lång tid innan de hejade på en när man mötte dom, ute på stan och så alltså. Det var då jag insåg att jag nog var där för ofta. Visst är det trevligt när man blir lite av en kompis till dem som jobbar där men samtidigt så har det kanske gått lite för långt då.
Caféet finns inte kvar idag, tack och lov kanske. Det kom en ny ägare som gjorde ett temacafé av det hela. Mozart hette det då och det hade många österrikiska och tyska specialiteter i sitt utbud och så spelade de mycket musik av Mozart där inne, trevligt faktiskt. Nu förtiden så finns det en restaurang där som jag just nu inte kommer på vad den heter.
Sen så var jag stammis på ett ställe som heter Tempo/Paus. Det var väl mest för att den kompisen jag jämt gick dit och fikade med var kompis med hon som då ägde stället. Det gjorde i sin tur att varje gång vi var där så pratade vi med henne och det sin tur ledde till att även jag blev lite av kompis med henne.
Nu är jag egentligen bara stammis på ICA-butiken som ligger 5 minuter från bostaden. Det är väl på gott och ont kan man säga. Jag har kommit till samma situation även där, alltså att de som jobbar där börjar känna igen mig och hejar på mig när jag kommer dit. Trevligt, jo visst, men samtidigt så känns det som om jag är där för ofta. Tyvärr så finns det ingen annan matbutik i närheten och vi har ingen bil så det är inte lätt att ta sig till någon annan affär.
Så det kan vara både för- och nackdelar med att vara stamgäst på ett ställe. På sätt och vis så känns det som om man är lite speciell och utvald i och med att personalen vet vad man är ute efter och kanske till och med vet vad man heter. Men det känns också lite fel, exakt vad det är som är fel är svårt att peka på men fel känns det ibland.
Jag skulle dock kunna tänka mig att åter igen vara lite av stamgäst på något trevligt ställe, exempelvis ett café igen och där man lär känna alla andra stamgäst och personalen. Lite av den där stämningen som fanns i baren i TV-serien Cheers. Där alla hejar på en när man kommer in genom dörren och där man har sin egna lilla plats och man får precis det man vill ha utan att fråga efter det. Jo, det skulle nog vara trevligt att uppleva det igen. I alla fall för ett tag. För det kan ju vara en trevlig upplevelse, ungefär så som de sjunger i signaturen till Cheers:
Sometimes you want to go
Where everybody knows your name,
and they’re always glad you came.
Andra bloggar om: Stamgäst
