Sadsmiles (b)loggbok

Det snöar ute, marken ligger vit. Var ute och gick en sväng och nog var det snö som låg där på marken och nog var det snö som föll från den mörka himlen.

Med andra ord så är det vinter nu. Har idag insett att jag måste införskaffa ett par vinterskor. Jag går fortfarande i mina slitna Nike joggingskor och det är kallt om fötterna, kände det speciellt i eftermiddags när jag var ute en sväng. D å var det ändå bara någon eller åtminstone ett par minusgrader, ändå frös jag om mina fötter. Hur kommer jag då att känna det om det blir 10-15 minus och jag traskar runt i joggingskorna?

Måste med andra ord kolla runt i stadens skoaffärer i dagarna för att se om det finns något jag kan köpa.

Köpte ett par kängor för några år sedan, det var nog det värsta jag har haft på mig. Fick en sådan skoskav på mina båda stortå så att de fortfarande är mörka under naglarna. En av stortårnas naglar trillade till och med av helt och hållet för två vintrar sedan på grund av att just de båda tårna fick ta så mycket stryk av dessa kängor. Aldrig mer billiga vinterkängor från COOP.

Någon mer än jag som börjar bli trött på Cardigans “I need some fine wine and you, you need to be nicer”?

Kan du inte spela någon annan låt från deras nya CD på radion någongång? Hör ju denna varje dag och allvarligt talat, det är ju långt ifrån det bästa de har gjort.

Tittade in på sidan Minnesljus, skapad av Bea. Läste en hel del av det som stod där och insåg hur enormt sorgligt det var. Trots att mycket av det som stod där var vackert skrivet så fick jag en konstig olustkänsla i kroppen.

Jag har aldrig direkt saknat något, har inte mist någon som står mig nära. Visserligen så är alla mina mor- och farföräldrar borta men det är endast min morfar och farmors död jag minns. Mormor dog när jag var väldigt ung och min farfar innan jag föddes. Det är dock länge sedan min farmor och morfar dag så den där sorgen är borta idag. Sedan dess har jag inte sörjt någon.

Men när jag läser inläggen på Minnesljus så inser jag hur stor och stark en saknad kan vara. Jag bävar för den dagen då jag själv får uppleva den. Det finns personer i mitt liv, speciellt en person, som jag vet att jag kommer att sakna något så enormt mycket. Bara tanken på detta får mig att känna mig sorgsen redan nu.

Det är väl så att man inte riktigt kan förstå hur stark och plågsam en sorg kan vara förrän man själv upplever den.

Läser på Aftonbladets webbsida om en tjej som skär in mönster i huden, så kallad ”scarification”, hon är tydligen också med i något program på TV nu i kväll.

Dessutom så har hon opererat in en massa teflonkulor vid bröstbenet för att få någon konstigt mönster på kroppen.

Min fråga är nu – Varför?

Jag tycker att piercing och tatueringar är otroligt onödigt, fult och jäkligt dumt. Varför utsätta och, i mina ögon, förstöra och förfula sin kropp på detta sätt?

Men, men, smaken är olika. Jag fattar det bara inte helt enkelt. Skulle aldrig göra något sånt med min kropp, inte ens tatuera mig. Tanken är totalt främmande för mig. Visserligen så har jag en del ärr efter olyckor men de har ju sin tjusning så de får vara kvar.

Jag läste i dagens Computer Sweden att en undersökning visar att det kostar i genomsnitt 115 kronor att besvara ett e-mail för företagen.

Min fråga är nu – Vem skickar jag räkningen till?