Sedan i lördags så sitter jag och lyssnar på en gammal favoritgrupp igen, Buckshot O.D. Ett band som fanns i slutet av 90-talet och som kom från Borlänge, av alla ställen. Musikstilen är lite åt hardcore hållet. Framför allt så tycker jag det är grymt bra.
Upptäckte bandet en regning sommarkväll 1995 i Trollhättan då de spelade ifrån ett litet lastbilsflak. Var där på en festival, den enda rockfestival jag någonsin har varit på och kommer att åka på. Tror att festivalen hette Westgotha Festivalen, eller något sånt. Skulle egentligen dit för att framför allt se Cardigans men även Dia Psalma.
Jag och min bror bluffade oss in helt gratis, vi sa att vi var frilansjournalister som skulle skriva ett reportage om festivalen. Vi fick fribiljetter och backstage-pass. Det sistnämna var skönt att ha eftersom det som sagt regnade hela tiden vi var där så mellan konserterna så satt vi bakom scen och satte i oss gratis kaffe och smörgåsar. Cardigans och Dia Psalma spelade på stora scen och vi kunde stå i diket mellan scenen och publiken. Skönt att stå längst fram utan att behöva trängas med alla andra. Ett stort minne från det hela var att jag pratade en stund med Cardigans Nina under Dia Psalmas konsert, hon var inte nykter men trevlig ändå. Fast hennes dåvarande pojkvän såg sur ut hela tiden.
I alla fall, kunde inte släppa det där med Buckshot där de stod på det ligga lastbilsflaket och spelade inför en väldigt gles publik. Dagarna efter så började jag leta efter skivor med dom och det slumpade sig så att de släppte den skivan jag nu lyssnar på, Outta Course ett tag efteråt. Om jag inte är helt fel underrättad så blev det också deras enda CD. Trist, för den är som sagt väldig bra, om man nu gillar sådan musik.