Ingo
På torsdag så sänds en dokumentärfilm om Ingmar Ingo Johannson på TV. Jag är ju för ung för att minnas den magiska midsommarnatten 1959. Men har man sett den underbara filmen Mitt Liv Som Hund så har man ju trots allt varit med om den magi som då var.
Men jag har ändå ett minne av Ingo. Det var 1983, tror jag, en dag i maj. Jag och många andra tusen, inklusive Ingo, sprang Göteborgsvarvet. När jag kom fram till Älvsborgsbron och påbörjade min klättring upp för den så kom jag ifatt Ingo och jag sprang jämte honom en bit upp för bron. Han var väl långt ifrån vältränad då och sprang med en tung andning och med redan då trötta ben. Men vad jag minns mest var den reaktion från publiken som han, jag och alla andra som sprang där jämte honom mötte. Detta var alltså över 20 år efter hans storhetstid men man insåg snabbt hans storhet som idrottsman och hur älskad han var trots att det som sagt hade gått så många år efter hans aktiva karriär. Han fick jubel, applåder och en massa uppmuntrande ord när han var på väg upp för bron.
Jag sprang ifrån honom halvvägs upp för bron och jag vet inte hur det gick för honom sen. Men jag förmodar att han under hela varvet runt Göteborg fick en massa uppmuntrande ord. Man insåg verkligen då att han var en älskad idrottsman även om han inte var aktiv länge, inte mer än som en motionär.
Det är tragiskt att se han nu eftersom han är svårt sjuk i alzheimer. Han lär aldrig bli frisk, han lär aldrig kunna springa något mer Göteborgsvarv och han kommer troligen aldrig att ta åt sig av alla lovord han alltid kommer att få så länge han lever och långt efter det.
