Som jag skrev innan så var jag tidigare idag ute och cyklade en sväng. Passerade då igenom den stadsdel där jag tillbringade en stor del av min barndom. Kunde då inte låta bli att cykla in på gatan där jag bodde och upp till huset där jag tillbringade min barndom, från dess att jag var 5 år till dess att jag nästan var 13 år.
Det är inte första gången jag har varit tillbaka i mina barndomars kvarter men det är några år sedan nu. Det är konstigt det där med hur minnet lurar en lite. Jag tänker då och då tillbaka på åren där och jag har alltid trott mig ha en klar bild över hur det såg ut där. Nu när jag var tillbaka i kvarteret så insåg jag att det visserligen var sig likt (mer eller mindre) men allting var så mycket mindre än vad jag minns det. Kanske är det så att jag var mycket mindre när jag bodde där och att då världen, inklusive dåtidens hemtrakter, såg större ut. Men troligen är det så att man minns något på ett felaktigt sätt.
Ta bara huset, visst minns jag att det var ett trevåningshus med tre uppgångar men ändå tycker jag att det såg så litet ut när jag cyklade förbi det idag, ynkligt litet. Inte alls så stort som jag minns det. Eller ta den där backen som låg vid ena gaveln av huset. Backen som jag minns att vi åkte mycket pulka och skidor i och som då när man var riktigt ung var en jättebacke som det krävdes en massa mod för att ta sig ner för. Nu såg den liten ut, skulle jag ha hoppat av min cykel och gått uppför backen så skulle det inte behövas många steg för att komma upp för den. Eller ta kullen som låg där jämte backen, kullen där vi hade en massa kul i, byggde kojor och sånt. Den kullen var på barndomstiden en stor kulle som det fanns en massa saker att upptäcka på. Nu med mina vuxna ögon så var det en liten träbeklädd kulle som jag knappt skulle lägga märke till om jag inte hade en massa minnen kopplad till den. Eller ta vägen upp till huset från infarten ifrån den stora vägen. Jag minns den som en lång, väldigt lång väg. Att ta sig ner till lekplatsen som låg längst ner på vägen, precis vid vägens början, var ett äventyr i sig, det var som att åka till en annan värld. Nu tog det knappt en minut att ta sig uppför hela gatan med cykel.
Så visst spelar minnet ett litet spratt med en, man tror sig minnas en massa detaljer som sedan visar sig inte stämma alls. Men det var kul att vara tillbaka där, skulle inte vilja bo där nu men att komma dit någon gång då och då och återuppleva en massa minnen från barndomen är både kul och säkerligen också nyttigt. Skall nog ta och cykla upp där igen snart och då ta med en kamera för att ta ta en massa bilder på området. På så sätt kanske jag får lättare att minnas hur det egentligen ser ut där. För minnet spelar som sagt lite spratt med en då och då.
