Sadsmiles (b)loggbok

I slutet av förra årtusendet, alltså 1900-talet, så skrev jag dagbok på nätet. Jag har gjort det under många olika omgångar i och för sig. Men den dagbok som jag nu tänker på ligger faktiskt fortfarande ute på nätet och jag tittar på den då och då, rätt skrämmande faktiskt men också kul.

I alla fall, då och då så avslutade jag varje dagbok med att skriva upp tre glädjeämnen, alltså tre saker som hade gjort mig glad den dagen. Har funderat lite på det igår och idag och funderar nu faktiskt på att varje dag skriva ett blogginlägg som just skall handla om tre saker som har gjort mig lite extra glad under dagen. Kanske kommer att börja med det, eller rättare sagt så gör jag nog det inom kort.

Sen så är det väl frågan om det går att hitta tre glädjeämnen varje dag. Jag vet i alla fall ett och det är min flickvän. Hon har ju varit den stora glädjen i mitt liv sedan den dagen vi träffades för första gången. Men hon är ju ett självklart glädjeämne så jag får försöka komma på tre andra varje dag. En liten utmaning det där, sånt gillar jag.

Under förmiddagen och en bit in på eftermiddagen så låg vårat bredband nere. Det i sig är ju en hemsk upplevelse, alltså att inte kunna ta sig ut på nätet, inte kunna läsa mail och framför allt inte kunna läsa och skriva bloggar. Men vi har ju dessutom också vår fasta telefon via bredbandet och därför så kunde vi verken ringa ut eller ta emot samtal under dagen.

Just det där med telefonen, det fanns ju en positiv saker med att den låg nere. Då slapp man alla de samtal från försäljare och sånt som dagligen ringer. Nix-registret, hur mycket hjälper det egentligen?

Men det är inte klokt vad man känner sig handikappad av att inte ha tillgång till Internet. Man är ju så van vid att bara sätta på datorn och så är man uppkopplad. Det är verkligen frustrerande att inte vara uppkopplad måste jag erkänna. Det är i och för sig rätt tragiskt att ens beroendegrad av nätet är så stort i och med att man känner så när man under några timmar var ”offline”.

Som sagt, man är ju så van vid att bara slå på datorn och så har man rillgång till information från hela världen på en snabb uppkoppling. Hur klarade man sig egentligen innan när man satt och körde via ett inte allt för snabbt modem? Och hur klarade man sig innan dess, då Internet inte fanns. Troligen var man beroende av mycket annat.

Har åkt på en liten skada i höger vad vilket troligen kommer att innebära att jag inte kan springa mer i veckan. Synd det eftersom det känns som om jag är inne i en sådan när period nu där det är extremt kul att springa. Man har ju perioder då man ser det mer som ett tvång.

Orsaken till skadan är en liten cykelincident igår. Det är andra gången på cirka en vecka nu som jag har ett litet tillbud med cykeln. Förra gången så resulterade det i skrubbsår på benen, främst höger knä, samt stora blåmärken på benen och på höger hand. Mina ben är sedan tidigare fulla med ärr efter gamla skrubbsår så de kommer väl att se än värre ut nu, tur att jag har rätt så håriga ben, det döljer de värsta skavankerna.

Troligen så har det idag skett ett nytt attentat i London. Något har hänt i alla fall, sen om det är ett terrordåd som det som hände nyss eller något annat är väl för tidigt att säga. Det finns ju en stor möjlighet att det inte är några terrorister utan ”vanliga” galningar som i terrorns skugga försöker få uppmärksamhet. Det händer ju tyvärr ofta i samband med större händelser.

Oavsett vad det är som har hänt så är det naturligtvis allvarligt. Men är det ett nytt terrordåd så är det självklart extra allvarligt. Frågan är hur man skall får stopp på terrorismen. Eller är frågan snarare OM det går att få stopp på den. Kanske är det så att vi får leva med terrorism så länge vi lever, för det kommer ju alltid att finnas folk som är så pass mycket hängivenhet till något att de blir extremister och beredda att utsätta sig och andra för svårt lidande.

Vad jag är mest förundrad över är att det finns människor som tror på något så pass mycket att de är beredda att dö för det. Man undrar ju vad det är som driver en människa att ta klä på sig en sprängladdning och sedan detonera den i en folksamling. Att placera ut en bomb och sen springa som bara den innan den smäller är ju en sak men att bära på bomben när den smäller och själv bli det första offret är för mig obegripligt. Jag hoppas att jag aldrig kommer känna ett sådant stort hat mot något att jag ens får funderingar på att genomföra något sånt.

En annan fråga är ju när vi får vårt första terrordåd i Sverige. Jag menar då att internationellt dåd, ett attentat som har kopplingar till en internationell organisation. Jag är övertygad om att vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid få uppleva dåd genomförda av svenska grupperingar, troligen då genomförda av grupperingar på vänsterkanten. Men en internationell terrorgrupp, kommer de att genomföra dåd i Sverige, till exempel al-Qaida. Visst, vi har redan upplevt internationell terrorism i Sverige, i april 1975 så ockuperades den al-Qaida Västtyska ambassaden i Stockholm av sex terrorister tillhörande Baader-Meinhof, om jag inte minns fel så var det två som dog under detta attentat. Det är 30 år sedan detta hände så frågan är ju när det är dags nästa gång. Frågan är inte om det kommer att hända igen i Sverige utan när det händer. För det kommer att ske attentat även i Sverige, var så säkra på det.