Sadsmiles (b)loggbok

Nu under midsommarhelgen så satt jag och slötittade lite på TV och såg då med ett halvt öga en reprissändning av programmet mat. Ett inslag i programmet handlade om frukostar och bland annat då hotellfrukostar. Eftersom jag titigare under veckan hade tillbringat några nätter på hotell så hajade jag till. Jag och min flickvän har nämligen pratat om just hotellfrukostar flera gånger, både innan vi åkte och under tiden vi bodde på hotell.

För det är ju något speciellt med just hotellfrukostar, eller hur? Då tänker jag mest på hotell där de dukar upp en stor frukostbuffé som man bara kan frossa i. Normalt så äter jag inte så mycket till frukost här hemma, det blir oftast bara en tallrik med flingor och ibland en knäckebrödssmörgås eller två. Men när jag kommer till ett hotell så vaknar frukostlusten till och jag riktigt frossar. Chansen att prova på olika nya saker till frukost som man aldrig har testat finns ju så varför inte ta vara på den.

Hotellet vi bodde på nu hade en frukostbuffé som var så där, godkänd men inte mer än så. Det fanns en del att välja mellan men mycket saknades. Hittade till exempel inga varma rätter som man kunde äta, till exempel gröt, bacon eller korvar. Det enda som var i närheten var koka ägg. Men där fanns det bara en sort att ta, man kunde inte välja mellan löskokta eller hårdkokta. Det fanns inte heller så många olika sorters bröd att välja, ett par olika frallor, ett par limpor samt en sorts knäckebröd fanns det bara. Och på påläggsfronten var det så där, det fanns några få ostsorter, lite olika skinkor och korvar men det vore bättre om det var lite mer att välja på.

Men det gick mycket väl att äta sig mätt och samtidigt också prova på lite nya saker, mest pålägg då. Och så måste jag bara erkänna att sista morgonen så frossade vi till det lite extra genom att avsluta vår frukost med varsin kopp respektive latté samt varsitt wienerbröd. Har man semester så har man och bor man på hotell så gör man. Då kan man unna sig sånt. Nu är jag ju tillbaka till min dagliga tallrik med flingor.

Igår var det sex månader sedan de flesta av oss fick lära oss ett nytt ord, tsunami. Det känns inte som ett halvt år sedan utan mer som igår. För mig är det hela så tydligt ännu, jag minns vad jag tänkte, vad jag kände och mycket mer när jag fick reda på att det hade hänt.

Visst är det konstigt att man ofta glömmer saker och ting, speciellt vad man själv har tänkt, tyckt och känt. Men är det en stor nyhet som händer samtidigt så kommer man ihåg så mycket av ens egna känslor och sånt. Speciellt så minns man i detalj hur det var när händelsen hände.

Ta till exempel just katastrofen i Asien annandag jul 2004. Jag vaknade upp rätt tidigt på morgonen och åt frukost. Satte sedan på TV :n som jag brukar för att kolla in de senaste nyheterna på text-tv. Såg då att det hade varit ett jordskalv utanför Indonesien. Min flickvän hade vaknat då och jag sa till henne att det hade hänt ett jordskalv och en tsunami och att det var minst 2000 döda, för så stod det på text-tv. Föga anade vi då att antalet omkomna skulle stiga till över 100 gånger fler än så och att det skulle bli en riktigt stor katastrof som skulle påverka många länder väldigt stort, inte minst Sverige. Annandagen och dagarna efter satt vi slaviskt och såg nästan varenda nyhetssändning på TV.

Minns så väl hur jag kände, att det fanns en klump i maggropen hela tiden. Jag kände inte till någon som befanns sig där då just då, inte vad jag visste i alla fall. Men det fanns ju en risk för att det var tusentals svenska offer sa de ju efter ett tag. Jag kunde ju känna någon av dom, sannolikheten var nog rätt stor.

Estoniakatastrofen är ju en annan händelse som har påverkat mig och som jag i detalj minns hur och var jag fick reda på det. Jobbade då på en fabrik och åkte med en kompis till jobbet. Normalt brukar vi lyssna på radion i bilen men just denna dag så gjorde vi inte det. När vi kom till jobbet fick vi höra att något hade hänt ute på Östersjön och att en båt hade gått till botten. Jag jobbade då som arbetsledare och kunde styra mitt jobb rätt bra så jag gav delade ut arbetsuppgifter till alla de andra på mitt skift och satt sen och lyssnade på radion större delen av dagen. Då hade inte jag den där klumpen i magen och hade ingen oros känsla. Tänkte att det inte fanns en möjlighet att någon jag kände skulle vara ombord på just den båten, sannolikheten till det var ju enormt liten. Dagen efter fick jag reda på att en jag kände var saknad och sedan hade förklarats som avliden. Han har inte hittats än idag.

Det finns många andra händelser som har varit stora världsligt sätt men som också har satt minnen i mig personligen. Händelser där jag i detalj minns exakt var, när och hur jag fick reda på att det hade hänt. Ta bara terrorattentaten mot USA 11 september, 2001, mordet på Anna Lindh eller Gulfkriget 91. Jag minns det mesta vad som hände mig personligen då när detta hände. Men saker som har hänt andra dagar minns jag inte alls. Men finns det någon stor händelse, världslig eller personlig, som händer samtidigt så sitter alla minnen kvar i detalj. Ofta är dessa händelser någon form av katastrof. Det gör ju att det är rätt tragiskt att man bara minns personliga saker som man förknippar med andras olycka.

I senaste numret av tidskriften Sunetten skriver Lennart Forsberg en intressant artikel om bloggar. I artikeln, som förövrigt har rubriken ”Spelar bloggen roll”, så säger författaren att det nu bloggars för fullt, utan blogg så syns man inte - frågan är om man finns. Han skriver också att bloggen redan har spelat ut sin roll.

Kan nästan hålla med där, på sätt och vis i alla fall. Visst så tror jag att bloggen har sitt syfte och att den fyller en funktion. Men samtidigt så känns det som om att bloggens ursprungliga syfte, nämligen att väcka opinion och skapa debatt, har förlorats. Nu när alla skall skriva bloggar så har det mer blivit att bloggen är en form av ”Mitt livs novell”.

Helt klart är att bloggmarknaden har blivit allt för överhettad. Det finns allt ör många bloggar idag eftersom som sagt alla skall ha en blogg, utan blogg så finns man ju inte. Men hur kul är det att titta in på bloggar där det står att bloggaren var nere på Konsum och köpte 2 liter mjölk eller något annat helt ointressant, skriv hellre om något som verkligen intresserar de som skall tänkas läsa bloggen. Eller hur kul är det att gå in på en blogg som jag gjorde idag, den 27 juni och se att bloggen inte har uppdaterats sedan början av mars.

Det där med att uppdatera är extra irriterande tycker jag. Personligen, och det är högst personligen, så anser jag att man bör skriva något i sin blogg varje dag, allra helst ett par gånger varje dag. Bloggen är ju ett kommunikationsmedel och väljer man att inte kommunicera med sin omgivning mer än en gång i veckan eller kanske bara en gång i månaden så är det väl rätt tragiskt, eller hur? Man behöver ju inte skriva långa berättelser varje dag, det räcker med ett kort stycke eller kanske bara några meningar. Bara man skriver och att man har åsikter. Men snälla skriv inte om mjölkinköp såvida det inte verkligen finns något intressant och kul att berätta där.

Nu skall jag väl erkänna att jag inte alltid följer mina egna regler när det gäller bloggandet. Jag skriver ibland också så kallade dagboksbloggar även om jag egentligen inte gillar det formatet. Får väl skylla på att jag är nybörjare när det gäller bloggskrivande, har bara hållit på sedan i januari och har bara några hundra blogginlägg bakom mig. Det tar väl sin tid innan man hittar rätt format och får in den rätta vanan. Jag försöker verkligen skärpa mig och skriva riktiga blogginlägg, men det går som sagt inte alltid så bra. Därför så skall jag väl inte gå allt för hårt åt dem som skriver dagboksinlägg i ställer för något vettigt.

Helt klart så behövs det en sanering av bloggmarknaden. Det är ju en överetablering av bloggar idag. Allra helst så skulle det räcka om en blogg av 10 behölls men det troliga är väl att en mer realistisk siffra är om det blir tre fyra bloggar som lever vidare. Jag tror att denna sanering i och för sig sköter sig själv eftersom många som tycker att de är häftiga och skaffar en blogg snabbt tröttnar och inte uppdaterar den.

Behövs då min blogg? Tja, jag tycker det men det är ju upp till andra att avgöra. Men med tanke på besöksstatistiken så märker jag att det finns många som läser den så ett visst intresse finns ju, även om jag hoppas på att det kan bli ett större intresse i framtiden.

Allt för ofta så ringer det till oss ifrån ett Stockholms nummer men vi svarar aldrig. Har tagit för vana att försöka låta bli att svara om det är nummer som vi inte känner igen när det ringer. Vi har spårat upp numret från Stockholm och det tillhör ett företag som heter Teleperformance, ett callcenter tydligen. Så med andra ord så är det väl något de vill sälja eller så är det någon marknadsundersökning eller så.

Tänker aldrig svara när de ringer så nu hoppas vi att de snart tröttnar. Fast de har hållit på att ringa minst en gång om dagen i minst en månad nu. Någon gång så skall de väl tröttna och ge upp hoppas jag, fast de verkar vara rätt sega.

Det dumma är att vi har varit med i Nix-registret ett bra tag nu så jag fattar inte varför de ringer. Borde anmäla dom till Nix.