Sadsmiles (b)loggbok

Bakom mig så står TV:n på och det är direktsänt från Stockholm Marathon. Jag försöker följa evenemanget samtidigt som jag jobbar vid datorn. Är lite kluven till det där med maraton. På sätt och vis så tycker jag det är rent vansinne att springa så långt, 4,2 mil alltså. Det känns som om en sådan sträcka ligger utanför det som är rimligt för människan att klara av. För mig går nog gränsen för vad man klarar av vid halva distansen.

Fast samtidigt så är det imponerande att se de som tar sig runt de 42 kilometrarna. Man blir helt klart imponerad av dom, det måste jag erkänna. Och långt inne i mig finns det nog en längtan efter att en gång själv springa en mara, även om jag som sagt tycker att det inte är riktigt klokt. Förresten, kanske är det så att man inte skall vara riktig klok för att springa en maraton.

Är det så att jag någon gång springer en mara så kanske det blir i Stockholm. Visserligen så är det kanske inte det lättaste maratonloppet som finns, den lär ju vara rätt jobbig. Men Stockholm är ju så enormt vackert så bara att få ta sig runt i stan på gatorna och titta är säkert en kick. Dock så skulle jag nog helst välja en halvmaraton i Stockholm i första hand.

Men det ligger i framtiden, just nu är det Göteborgsvarvet 2006 som gäller för mig i första hand. Att ta sig runt där blir en bedrift i sig tror jag. Till dess kollar jag in Stockholm Maraton på TV.

Dagens järnmänniskor: Maratonlöparna

Jag är lite smått förtjust i Kelly Osbournes senaste CD, Sleeping in the nothing. Trots det så fick jag mig ett gott skratt när jag i veckan läste en recension av skivan i Borås Tidning. Eller om man nu kan kallade det för recension, det är ju mera så att recensenten spyr lite galla över Kelly själv.

Jag tror att dagens i-länder har mycket att vinna på att stötta Kelly Osbourne och hennes Madonna filtrerade fejkrock. Får Kelly mer pengar har hon råd med fler smaklösa kreationer som vi kan flina åt när vi läser Aftonbladet Klick samtidigt som risken att hon kommer att fortsätta exponera sin snorunge attityd i en utlämnande dokusåpa minskar. Alla blir glada.

Det var hela recensionen det, inte många ord om skivan direkt eller hur. Men man kan ju inte låta bli att småflina åt den. Håller inte med recensenten Maria direkt, eller kanske lite. Jag gillar inte personen Kelly och hennes attityd. Men skivan är riktigt bra tycker jag. Kanske mest för att jag är svag för denna typ av synthmusik.