Skolmat
I dagens lokala morgontidning så fanns det ett stort reportage om kocken Kennet Lundahl vid Engelbrektsskolan i Borås. Kennet är en före detta krögare som till exempel har jobbat på Gyllene Freden och Grythyttan. Nu är han ”husmor” på denna skola. Vad som utmärker honom är att han lär laga väldigt god skolmat, så god att den har blivit prisad och uppmärksammat vid flera tillfällen. Nu har han åter igen fått ett pris, denna gång Västra Gastronomiska Akademins pris Det goda målet.
Det där med god skolmat låter åtminstone i mina öron som en motsägelse. För visst minns man tiden i grundskolan och även gymnasiet med en viss fasa när man tänker på skolmaten. Jag kan inte påminna mig om att vi någon gång fick någon mat som var riktigt god. Det enda som jag minns att vi åt med glädje var makaroner och köttfärssås. Jag vet inte om den var god men vi åt av den, troligen var pastan överkokt som det mesta av maten var. För det var ju så, maten var överkokt och smaklös. Att använda sig av kryddor som man gör nu förtiden var helt otänkbart då på den tiden.
Det finns ju vissa rätter som man minns extra mycket. Potatisen är ju en klassiker, dessa små gula klumpar med någon plastliknande hinna över sig och som var helt smaklösa. Eller kanske inte smaklösa direkt, de smakade plast om jag inte minns fel. Fiskbullarna var ju ungefär det samma, små geléaktiga klumpar som var vedervärdiga. Om jag inte minns helt fel så kunde man nästan använda dom som stutsbollar. Misstänker att det är just dessa fiskbullar som har gjort att så många har en stor misstänksamhet mot fisk. Blodpuddingen skall vi inte tala om, man var väl illamående redan långt innan man närmade sig skolmatsalen.
Man var ju tvungen att äta varje dag, att gå till McDonalds eller så var otänkbart närt jag gick på grundskolan. Det fanns inte ens en McDonalds i stan då, knappt en pizzeria heller. Att ta en liten portion var också otänkbart, man skulle äta rejält så att man orkade med skolan hela dagen. Sist men inte minst, man var slutligen tvungen att äta upp allt, att lämna något var helt otänkbart. Ville man göra det så fick man räcka upp handen och så kom en från skolbespisningen och man fick snällt säga att man inte orkade äta mer eller så. Då fick man en mindre utskällning och en stor föreläsning om att vi skulle vara tacksamma att vi fick mat, tänk så många som levde i svält i världen.
Så här var det för mig under min skolgång, kanske allra mest under låg- och mellanstadiet. På högstadiet blev det aningen bättre. Men i årskurserna 1-6 var skolmatsalen ett traumatiskt ställe. Fjärdingsskolan i Borås, jag hoppas aldrig att jag får återvända dit.
När jag hamnade på gymnasiet så var det bättre. Skolmaten var väl aningen bättre om jag inte minns fel men framför allt så gick jag då på en skola som låg rätt så central inne i Borås (den nu mera nedlagda Bergsätersskolan). Det fanns flera bra gatukök i city som man gärna smet ner till då och då, speciellt när det var fisk i skolan. Gatuköket som på den tiden låg på Knalletorget var välbesökt av mig och mina vänner. Minns en smällkall vinterdag då vi stod ute och åt korv med mos, och moset nästan frös. Det var ändå bättre än att äta någon överkokt torsk eller annan fisk.
När man tittar i tidningen nu förtiden så ser man ju att maten är helt annorlunda. Jag tror att den framför allt lagas mer på respektive skola, på min tid lagades all mat i ett storkök tidigt på morgonen och kördes sen ut till varje skola. Men inte bara det att maten är mer nylagad nu, det är mer spännande rätter och det verkar som om att man använder sig mer av kryddor och olika smaksättningar. Jag läste en ska som Kennet Lundahl hade sagt, på tal om kryddor, att man skall inte göra barnmat till skoleleverna utan gärna krydda ordentligt. Kan inte göra något annat än att hålla med.
Så ni på Engelbrektskolan i Borås, hoppas ni verkligen njuter av maten. För ni lär ha Sveriges bästa skolmat, tänk på sådan som mig som är uppväxt på en skolmat som numera troligen inte ens skulle klassas som mat.
Dagens hemska minne: Skolmaten.
